Nu är jag i vecka 24. Från och med den hör veckan kan bebisen överleva om han av någon anledning skulle vilja ta sig ut, på tok för tidigt. Känns ända som en skön punkt att passera.

Tycker att jag växer så att det knakar. Känner mig gigantisk, men tycks inte få något medhåll. Men å andra sidan tyckte jag att min mage var såååå stor för sex veckor sen, och nu när jag ser tillbaka så förstår jag Hermans skepsis. Så jag antar att jag om sex veckor till skrockar hånfullt åt magstorleken som jag sportar nu.