Det här har varit en knepig dag. Känslorna har varit lite överallt. Oro, ångest, sorg, stolthet, lycka och omhändertagande har bollats runt inom mig.

Dagen började vid 6 med matning av Max. Vi skulle till akuten igen och väga Max. Strax efter 8 satt vi i bilen, jag var orolig och nervös att matningen inte skulle ha lyckats. Såg att jag missat ett samtal från mamma, så jag ringde upp. Tänkte att hon kanske ville önska lycka till. Hörde direkt att hon grät och förstod nånstans vad son hänt, fast jag ville inte tro på det. Min fina, roliga och envisa morfar somnade in i morse. Helt ensam på sjukhuset. Ingen visste att det var så illa ställt med honom, så vi är lite i chock.

Som tur var hade Max gått upp mycket i vikt, 95g på 1,5 dygn. Vilket är mycket på en liten kille. Tack och lov! Proverna såg super ut också, så vi är på rätt spår. Hade inte klarat av ett negativt besked efter en så sorgsen start på dagen.

Vi spenderade några timmar hos mamma sen, så hon fick använda sig av vårt lilla lyckopiller Max som tröst. En så här liten kan verkligen sprida glädje omkring sig. Nu sover han på mitt bröst, en fin tröst för ett tungt hjärta.