Känns som vi var på förlossningen för flera dagar sen. Men icke då. Är helt utmattad efter all spänning och nervositet. Vill att det ska bli måndag så att vi vet vad vi har att vänta oss.

Så här när vi hunnit smälta allt lite känns det egentligen ganska oviktigt hur han kommer till världen. Viktigast är att han och jag mår så bra som möjligt efteråt. Ska läsa på om förlossning och säte, men känns spontant som större risker. Planerat snitt lockar mer än ett försök som slutar med akutsnitt. Men han kanske vänder sig igen!? Vi får se på måndag helt enkelt.

Vi kanske får en bebis med lika perfekt runt huvud som denna lilla skönhet!