Ja ni, nu har det hänt en del sen sist. 14:28, torsdagen 2013-04-11 blev jag mamma till 48 cm och 3250 g ren kärlek. En liten gosse som vi kallar för Max, eller mest mammas lilla älskling, lillskrutt, sockertopp och ja, ni fattar. Egentligen allt annat än Max. Han är världens finaste kille. Runda kinder, mohikanfrisyr och smilgropar. Mörka ögon och en liten knapp till näsa. Han älskar mammas pussar (ja det är en egen tolkning) och att sova i mammas famn. Just nu ligger han utslagen hos sin pappa efter en amningssession. Så söt att jag spricker!

 

Det är helt överväldigande och överrumplande att bli förälder. Hur mycket man än funderar och tror att man är förberedd på ungefär hur det kommer bli så blir man fullkomligt knockad när den lille är ute. Det är helt omöjligt att föreställa sig hur det kommer att kännas och hur man kommer att må. Kärleken till den lille växer sig starkare för varje minut som går. Visst fanns det känslor redan från början, men det går inte att jämföra med hur det är nu. Så jag undrar när det tar stopp, hur mycket kärlek får plats i ett hjärta?

 

Vi har det som en berg och dalbana här hemma nu. Pendlar mellan skratt och gråt och kärlekskänslostormar. Mest är vi glada och myser, men någon gång här och där smyger det sig på en ororskänsla som jag inte kan sätta fingret på. Och när han gråter hysteriskt vill jag också gråta. Han har haft magknip några dagar nu. Är för det mesta lugn, men har haft några gråtpass de senaste dagarna. Hjärtat brister och direkt undrar jag om det är mitt fel att han har ont. Men sen när han sover så sött i ens famn så känns det bra igen. Eller när han ligger vid bröstet och slurpar i sig en massa käk, då känns det som att någonting gör vi nog rätt trots allt!

 

 

Fick förbaskad tråkiga besked om min fina morfar idag också. Vi skjutsade ju upp honom till akuten för en och en halv vecka sen. Där fick han rullas in på operation ganska omgående, men vi fick inte riktigt veta vad som var fel mer än magsår. Sen hade han vatten i lungan och var väldigt medtagen med hjärtflimmer och så. Mamma har varit borta med jobbet ett par dagar nu, men fick äntligen prata med läkaren idag efter att ha blivit lovad det ett tag. Stackars fina morfar har ett så stort sår i magen att det läcker magsyra överallt där inne. Bukspottskörteln var väldigt skadat av det här, och han har väldigt ont. Tyvärr är han i alldeles för dåligt skick för att det ska kunna operera igen, och vävnaden var så förstörd så det är svårt att göra något. Förstår inte att de inte upptäckte det här när han låg inne med samma symptom (fast mildare) för 1,5 månad sen. Jäkla skitvård. Ska det behöva gå sådär långt verkligen? Det enda vi kan göra nu är att hålla tummarna att han kryar på sig så pass att han orkar med en operation. Vill ju att han ska få träffa sitt barnbarnsbarn. Men vi kan inte ta med en nyfödd upp till en intensivavdelning, tänk om han blir smittad av något. Det går bara inte. 

 

Ska samla ihop alla tankar efter kejsarsnitter och formulera ihop ett inlägg om hur det var, men nu börjar lilla skrutten vakna till och då är det dags för matfabriken att ställa upp. Man får liksom ställa upp med sina behag när helst det passar lilla skrutten. Tur att vi har honom att glädjas åt. Älskade lilla underverk!