Idag har jag och Herman spenderat ytterligare några timmar på sjukhuset. Den här helgen slår rekord i sjukhusvistelse för oss!

8.15 var vi på plats, lite tidiga, men fick komma in på ultraljud på en gång. Först kontrollerades att han fortfarande låg i säte, och det gjorde han. Efter det fick vi order om att vänta i ett annat väntrum, för då skulle man göra ytterligare kontroller med CTG-kurva och uppskatta storlek och så. Men när vi satt där så kom det en sköterska och hämtade oss och så lämnade hon av oss på förlossningen. Där blev vi placerade i ett litet rum, och så började en evighetsväntan. Efter en timme tryckte jag på larmknappen och undrade lite vad vi väntade på, och varför ingen kollade kurvan. Fick bara som svar att en doktor skulle komma snart.

Sen kom en ny sköterska som meddelade att läkarna skulle gå igenom värdena från mätningen som inte blivit av. Så jag informerade om att ingen sådan kontroll hade gjorts, vilket såklart inte var så bra. Så då fick vi vänta lite till, och så kom hon tillbaka och fäste manicker på min mage. Lillkillen fick observeras, och han mådde finemang. Efter det fick vi vänta lite till, och så stapplade tre läkare in. En ordinarie och två AT-läkare. De mätte bebisen och fostervatten och kände på magen. "Han ligger ganska fast där nere, men vi testar". Ingen fråga där inte trots att det är valfritt. Men jag tyckte att det kunde vara värt att testa att vända.

In kom en sköterska igen med Bricanyl. Det sprutades in i låret och efter det dröjde det inte länge innan jag fick hjärtklappning och började skaka. Festlig medicin det där. Herman tyckte lite synd om mig som mådde dåligt, men det gick inte att göra så mycket åt saken.

Efter en tjugo minuter eller så kom två läkare in, samma AT-läkare som innan men en ny ordinarie (mycket bra, gillade inte riktigt den första). Nu var det dags för vändningsförsöket. Och jävlar i min lilla låda vad ont det gjorde! "Det kan kännas lite". Ja jo tack. Kännas säger du ja. Känns ungefär som du försöker hugga dig in i min magen med något slött. Var tvungen att be Herman kolla om jag var alldeles blå efteråt. Men det var jag inte, bara röd. Men man kan säga att försöket misslyckades, för han var fixerad med rumpan i mitt bäcken. Så han satt alldeles för bra för att vilja vända på sig.

Till sist var det CTG-kurva igen, han var inte helt nöjd men kom igång efter ett tag. Jag beslutade mig hur som helst till sist för snitt. Var lite större risk för barnet att som förstagångsföderska testa vanliga vägen. Och jag vågade inte. Det första de sa var typ att det kommer krävas mycket mer av mig än om han hade legat åt rätt håll. Största skräcken är att han fastnar med huvudet, och får syrebrist. Vilken panik! Man kan inte sätta sugklocka på en sätesbjudning direkt.

Så nu försöker jag smälta att det blir snitt, och att jag mycket snart sitter här i soffan med min bebis. Nu ska här drickas en kaffe, och sen ska jag och Herman gå igenom väskan som ska med och se att allt är på plats. Håll tummarna att allt går vägen nu!