Hörrni, det här med fotboll. Är det inte lite överskattat?
Vi har en tv på jobbet, som vanligtvis visar vilka som är påloggade på telefonerna och annat spännande. Numera visar den fotboll dagarna i enda. (Hur stavas det där sista egentligen, menar ju liksom inte dagarna i röven. Får bli sådär. Så så, troligtvis korrekt. Bara en liten tanke.) Jag hatar de där himla blåsinstrumenten. Ett dovt konstant läte förpestar min arbetstid. Nej så illa är det inte. Killarna är avundsjuka på mig som ser tv'n. De flesta gör inte det. Mest jag och Eva, de enda två helt ointresserade. Love the irony.

Timmarna blir till dagar, och dagar blir till veckor. Tiden verkligen flyger förbi. Är det så här det ska vara nu tills jag blir pensionär? Fullspäckad schema, vecka efter vecka. Kvällarna fylls med roliga, glada aktiviteter. Vänner, golf, familj, festligheter i höga klackar, skratt som ekar, glas som klirrar, jord under naglarna, promenader innan staden har vaknat, mysiga stunder med sötnosen i soffan, aw's med genuina härliga arbetskamrater. Jag härligt var ordet. Men mycket. Hinner inte med allt det där som man vill. Ännu mer roliga saker. Fler fina vänskapsrelationer som behöver vårdas. Vuxenlivet har sin baksida. 

På torsdag blir det The Baseballs utanför Katalin. Hoppas på solsken. Trevligt sällskap och rolig musik. Om man skulle lyssna in sig lite kanske. Men när då? 

Nu ska jag öppna senaste tillskottet i bokhyllan. Tårtgeneralen av Fredrik och Filip. Märklig bok men jag lockas ändå till att läsa mer. Slukar böcker numera. Så om någon av er behöver ett boktips så kan ni komma hit och leta.