Sitter i skolan. Vid en stor klump till dator. Och bloggar.
Det är något jag aldrig trott skulle hända.
Jag har börjat den här dagen med ett rätt tråkigt, men på något vis givande seminarium.
Det givande var att vi hade gjort vår analys fel. Så nu vet vi det. Däremot hur man gör rätt verkar ingen veta.
Inte ens läraren. High five på den.

Gick och hämtade ut ett PM som jag skrev på förra kursen. Ett PM som gav mig ångest natt och dag, och som fick mig att ifrågasätta om jag egentligen var duktig nog att läsa på C-nivå. All denna ångest i onödan. Opponeringen gick som en dans. Folk tyckte liksom att det var bra. Say what!? Min första tanke var att alla ljög. Hur kunde dom inte hata det jag skrivit? När jag läste igenom texten igen, efter några dagars vilande. Så insåg jag efter ett tag att det kanske inte var helt värdelöst ändå. Hämtade i alla fall ut den nu, med ett A4as kommentarer från min fantastiska lärare. Samma lärare som skickar ut Spotify-listor för att peppa oss. Han hade skrivit en hel del kommentarer som hjälp inför C-uppsatsen. Tack! Och ett avslutande litet stycke. Han tycker att jag ska ta mer plats. Inte låta folk avbryta mig när jag pratar. Stå upp för mig själv. Tydligen säger jag kloka saker. Han kallar mig smart. Är det inte fantastiskt att det finns såna lärare? Som gör mer än att bara rätta ett PM. Det finns alldeles för få Lars inom universitetet. Och han har rätt. Jag vet att jag borde det. Och ibland gör jag det. Beror så mycket på gruppdynamiken. På mitt förra seminarium var det liksom jag som tog all plats. Så jag kan. Borde bara göra det oftare. Och det tror jag att fler av mina kära väninnor borde göra. För jag har så smarta vänner, som kan så mycket. Nu jäklar står vi upp för oss själva! Kom igen! Läste i Topphälsa att den 8e mars var nationella kvinnodagen. Att vi alla ska sträcka på oss lite mer då. I say do it everyday!

Jag har ätit lunch ensam idag. I matsalen. Utan att känna mig ensam. Skönt tycker jag. Jag brukar alltid tycka synd om ensamma människor. Men ibland kan det vara ganska härligt att äta sin lunch och bläddra i en tidning. Ska nog börja göra sånt som jag egentligen inte gillar lite oftare. Jag kanske upptäcker fler grejer som är helt okej. Ta tjuren vid hornen tror jag det kallas.

Nu ska jag ta och leta mig fram till den sal jag nu ska spendera två timmar av mitt liv i. Två timmar som jag mycket hellre skulle spendera var som helst förrutom där. Ska sitta och lyssna på uppsatsopponeringar. Har inte läst uppsatserna. Kul det ska bli. Woho! Pepp pepp. Ska försöka peppa mig själv att tycka det är kul. För med den här inställningen blir det såklart trist. Tror att man kan lura sig själv rätt bra med hjälp av inställningen. Från och med nu är allt kul. Hur långt tror ni det håller?