Hänger i soffan framför 112 på liv och död (eller vad det är för variant just precis nu). Känner mig ganska så rofylld för första gången sen i lördags. Älskade underbara Leo är på benen igen (både bokstavligt och bildligt). Idag väckte han mamma med pussar, och så har han sprungit efter pinnar i trädgården. Lilla, fina lurvskrutt! Hoppas innerligt att han blir helt kry, och att medicinen hjälper så att han håller sig på benen för alltid. Gör så ont i hjärtat att se sin ängel så borta som han var i söndags.