Kan man verkligen säga. Idag fick vi se vår lilla knodd för första gången. Var nervös innan. Hann tänka på det mesta som skulle kunna gå fel. Mest att det skulle vara tomt. Men så fort ultraljudsmanicken gled över min mage så såg jag den lille. Sen blev det tomt när hon spanade om det fanns fler, men det var bara en. Och det räcker gott och väl för oss. För det är inte vilken bebis som helst, det är liksom vår bebis. Världens finaste lilla ostbåge. Man kan säga att lillen gillade att ligga lite knasigt, så vi ska på återbesök om en vecka. Men jag är inte orolig för det, allt som vi såg var perfekt, och det som ska göras är att ta en ordentlig titt på hjärtat (som slog så fint så). Som det var nu var det lite för skuggigt för att se ordentligt. Längtar tills jag får se den igen! Var så häftigt att se de små nävarna boxa runt där inne! Just nu känns det som att den roar sig med kullerbyttor inne i magen, så förhoppningsvis har ostkroken vänt på sig till nästa vecka! Vår söta lilla skrutt. Med en söt liten putmun och rund liten näsa. Tänk vad häftigt att man kan se så mycket!