Det här har varit en händelserik och något omtumlande lördagsförmiddag. Ett ororsfrö började gro i mig igår då jag tyckte att lillkillen inte rörde sig som vanligt. Han hoppade över alla "fasta tider" som han brukar lattja loss i magen och betedde sig allmänt lugnt hela fredagen. Och kanske även lite i torsdagskväll, inte lika mycket buffande på Filippa som det varit tidigare. När jag dessutom fick sova rätt bra i natt, och han inte buffades i morse eskalerade oroskänslan. Jag drack iskallt vatten, låg på sidan, låg lite på magen och puttade och skakade men fick knappt någon respons alls. Något klent litet krafs tillbaka istället för buff som får magen att hoppa såsom det brukar vara.

Så jag tog mig i kragen och ringde förlossningen. De tyckte jag skulle komma in på kontroll, så det lydde vi. Väl där blev vi superbra omhändertagna och väl bemötta. Först fick vi ligga med mätmanicker på magen i 20 minuter och kolla bebisens puls och sammandragningar och så. Sen kom en läkare in och allt såg bra ut. Så bebisen verkade må ypperligt att döma av kurvorna, så då var det dags att undersöka varför jag inte kände som vanligt. Lamporna släcktes ned och ultraljudsmaskinen plockades fram. "Ojsan, har ni varit på något ultraljud sen kontrolluldtraljudet?". Nej det har vi ju icke. Det visade sig att lillkillen har vänt på sig. Han satt så fint med rumpan nedår och huvudet uppe vid naveln. Så det hårda runda vi känt har varit hans huvud. Fyra olika barnmorskor (varav en strax innan ultraljudet) har sagt att huvudet ligger nedåt, men icke då! Oklart dock när han vänt sig. Det kan vara ganska nyligen eftersom att jag känt så mycket aktivitet fram tills nu. Vem vet. Nu ligger han i alla fall åt fel håll kan man säga.

Så det var lite utav en lördagschock. När man varit inställd på att föda vaignalt med huvudet före. Så är det plötsligt en sätesbjudning. På måndag blir det kontroller för att se om han vänt sig igen, eller om det går att vända honom (kan vara för sent), hur stor han är, hur stort mitt bäcken är och massa sånt. Efter det får vi veta om jag ens kan försöka mig på vaginal förlossning, och efter det måste jag bestämma om jag vill försöka. Många om och men, och mycket att väga för och emot. Risken är ganska stor att det slutar med snitt hur jag än väljer att göra. Det återstår att se helt enkelt.

Nu blir det kalas i Gamlis. Mamma blir 50 idag. Grattis älskade mams!