Det är lustigt det här med gravidmagar. Vad mycket energi som läggs på dem. Allt från att man själv undrar en massa; när ska det börja synas? Så blir man jätteglad när kulan växer. Men växer den för fort? Är jag för stor? Tjockmage eller gravidmage? Tjejmage eller killmage?

Och alla kommentarer den skapar. Allt från att den är så fin och mysig, till att andra tycker den är enorm. På föräldrarkursen var det i alla fall kul att se de andras magar. För att liksom placera in mig själv på skalan. (Som om det spelar någon roll) Och precis som kurvan för livmoderns tillväxt så skulle jag säga att jag är väldigt normal. Långt ifrån enorm, men med en skaplig kula. De flesta i mammagruppen var större än jag, men jag var inte minst. Helt normal med andra ord. Och skönt är väl det!

För mig är det i alla fall skönt att se att den växer. För då vet jag att även bebisen har plats att växa. Och han nyttjar utrymmet för fullt. Nu känns det som att han spelar gitarr med navelsträngen typ. Kreativ kille!