I början av graviditeten kändes de här 40 veckorna så onödigt många. Från att ha kissat på stickan och sitta chockad i Hermans knä och kramas, bara till att det skulle bli offentligt kändes så oerhört långt. Hur skulle vi kunna hålla den största händelsen i vårt gemensamma liv hemligt i typ två månader? Nej men det gick ju inte. Och jag rekommenderar verkligen att man berätta för någon. För lyckan blir liksom ännu större när man får dela den med någon man tycker om. I vårt fall var det Evelina och Patrik som var de första som fick veta. Över en vanlig middag innan vi skulle på konsert berättade vi. Bara i vecka 7 var jag då, men vi ville att de skulle veta av många olika skäl. Sen fick familjen veta, och pö om pö berättade vi för våra vänner om vad som låg och jäste i min mage.

Plötsligt hade det gått en tredjedel av graviditeten, men det kändes ändå oöverkomligt långt kvar. Bara till ultraljudet. Skulle vi aldrig få se vår bebis? Ju närmare ultraljudet vi kom desto nervösare blev jag. Hade jag inte inbillat mig allt? Var jag verkligen gravid? Gud vad pinsamt att jag gått runt och sagt till folk att det låg en bebis i min mage när jag i själva verket bara blivit lönn. Tack och lov så var det inte tomt där inne. Vilken våg av lycka som sköljs över en när man ser den suddiga bilden av ett litet liv där inne. All oro försvann som i ett kick, och ersattes av ett lyckorus. Vet inte hur många gånger jag kollade på bilderna vi fick med oss den närmsta tiden.

Sen började magen växa på riktigt. Och efter några veckor till gick det inte att dölja kulan. Lillkillen började dagligen göra sig påmind i form av sparkar och slag, i början små och fladdriga, för att idag ha ersatts med mer utdragna och kraftiga rörelser. Nyss låg jag i soffan och såg hur magen guppade upp och ner och fylldes av ett lyckorus.

Många gånger har jag också drabbats av oro inför vad som komma skall. Allting kommer förändras, för alltid. Är vi redo för det? Tror aldrig jag skulle komma till den nivå där jag inte alls oroas för vad som väntar oss. Så länge längtan är starkare är jag inte så värst oroad faktiskt. Och till det jag ville komma till, nu ser jag nyttan med att graviditeten är så fasligt lång. Den här kärleken som har vuxit sig fram, och blir starkare och starkare för varendaste dag, till vårt ofödda barn. Den är helt magisk. Jag kan inte riktig föreställa mig hur det kommer kännas när han istället ligger utanpå min mage och sprättar. Hur mycket kärlek kan få plats i en kropp?

Hur som helst så längtar jag ihjäl mig. Det är 38 dagar kvar tills det är beräknat att han dyker upp. Inte många dagar alls, och jag hoppas att den här tiden går fort nu. Dör lite grann när jag tänker på att jag snart kommer få nosa honom i nacken och känna hans varma lilla kropp mot min. Min och Hermans lilla son. Det är kärlek det!