Igår begravdes min morfar. I vaksala kyrka, precis som mormor, farmor & farfar. Så morfars begravning hade en bit av de tidigare i sig, minnet av de andra kära poppar upp. Speciellt sorgligt och fruktansvärt var det när prästen beskrev morfar. Tyckte det lät så opersonligt, och morfar var en man med personlighet. Envis som få (nedärvt hela ledet till Max ;) ), nyfiken och med ett stort teknikintresse. En riktig konstnärssjäl som grubblade på mycket. Men som prästen sa så längtade morfar något vansinnigt till mormor. Den kärleken de kände till varandra, det var något extraordinärt.

Jag minns när mormors syster Inger gifte sig. Mormor och morfar som satt hand i hand, eller dansade runt tätt intill varandra på gräsmattan. Så stark hoppas jag att min och Hermans kärlek till varandra är även när vi är pensionärer. Så fina! Jag tänker minnas morfar som han var med mormor, levnadsglad och lite full i fan.

Fick fina stöttande sms från fina vänner igår. Så himla gulligt. Och de små knoddarna skötte sig fint! Lite skrik precis i slutet då Max vaknade i hungersnöd. Men vad gör väl det? Tror mormor och morfar spanade uppifrån himlen och var hemskt stolta över sina barnbarnsbarn! Älskade fina ni.