Det där snittet som jag tänkt att jag ska skriva om, kanske börjar bli dags. Tiden springer iväg med en liten här hemma och minnet bleknar så smått. Så det är nog dags nu! Herman och Max sitter och sover bredvid mig, så det gäller att passa på.

Torsdagen den 11e April var det dags att bege sig mot Akademiska. 7.00 skulle vi vara på plats, och det var en ganska så tyst färd mot sjukhuset den morgonen. Vi var förväntansfulla och lite nervösa inför den stora dagen. Väl på plats fick vi ett eget rum, med eget badrum och tv och hela köret. Mycket lyxigt! Först ut var en tur till BB för att se att Max fortfarande satt i säte, och det gjorde han. Så då visster vi att snittet skulle bli av. Efter ett par timmar eller så kom det in en sköterska och sa att vi var sista snittet för dagen. Attans! Vad det innebar visste vi inte, men Frida hade fått höra att det brukade vara runt 14 om det inte kom akuta snitt emellan. Så det var vad vi ställde in oss på. Jag fick varken äta eller dricka och fick därför dropp. Var precis hur törstig som helst, men härdade ut. Visade sig när det var dags för operation att droppet haft stopp, så jag hade fått i mig hur lite som helst, inte konstigt att jag varit törstig!

Vid klockan ett kom en läkare och en sköterska in och sa att det var dags. Jag fick ta piller och klä om till snitsiga operationskläder. Sen tog det någon halvtimme till innan allt var klart och vi begav oss ner till rätt avdelning. Runt två var vi inne i operationssalen och det var dags för bedövning. "Kuta med ryggen som en katt", inte helt bekvämt men det gick. Efter det kom det in en drös med folk som började greja med mig. Man kollade om jag var bedövad genom att ta med en kall handduk, känseln skulle vara kvar men det skulle inte vara kallt. Efter många test tyckte de att jag var redo. Alla i salen presenterade sig och vi drog igång. Herman låg på min axel (skulle ha sett rakt in i magen annars, liiiite kort skynke emellan oss) och klappade mig på huvudet. En sköterska stod och berättade vad som hände och vilka faser vi skulle ta oss igenom.

När fostervattnet sögs ut skulle barnet snart vara ute. Vi hörde och såg hur det forsade ut vätska och blod, men när skulle Max komma? Jag såg i lampan i taket hur de kämpade med honom för att få ut honom. Såg den slemmiga hinnan runt om, men kunde inte urskilja mycket mer. Läkarna började prata tyst med varandra, så jag förstod att det var något som inte riktigt gick enligt plan. Efter en stund hör vi bara "klipp, klipp, klipp!" och så rusade de ut med bebisen och Herman i släptåg. "Han är lite medtagen" fick jag höra, och sen gick det några sekunder som kändes som timmar. Till slut fick jag höra hans lilla stämma, och förstod att det hade gått bra! Innan dess hann jag tänka allt möjligt otäckt, men det gick ju bra! Han hade spjärnat emot och ville inte lämna mammas sköna mage.

Efter de kollat honom kom den stolta pappan in med våra fina son, och han fick ligga på mitt bröst. Efter jag blivit ihopsydd tog de honom och jag fick ligga ensam på uppvaket i 2 timmar. För jäkligt långa och ensamma timmar. Max var i tryggt förvar hos Herman på BB, och det var ju dit jag också ville.

När jag hade fått tillbaka känseln i benen så fick jag äntligen komma till min lilla familj. Som jag hade längtat! Då fick jag äntligen se på min son ordentligt för första gången, hela 2,5 timme efter han fötts. Men väntan var väl värd så fin som han är!

Man skulle kunna undra hur många pussar han har hunnit få sen den dagen han såg världens ljus för första gången. Han har en pussgurka till mamma den lille killen, kan inte låta bli att pussa på hans mjuka kinder! Han är så fin vår prins, och vi älskar honom så fantastiskt mycket! Nu ska jag pussa på mina sovande killar. De som gör mig till den lyckligaste i världen!